Om jag skulle vara utrustad med lite mer realistiskt tänkande skulle många projekt bli ogjorda. När man sitter där, ensam på köksgolvet många timmar efter midnatt, och försöker se ett slut på infallet funderar man på hur man kan vara så korkad. Förstå mig inte fel nu, jag tänker inte visa upp något som jag avråder dig att inspireras av. Men kombinationen många beståndsdelar och knappt med tid till deadline är inte som gjord för den meditativa skaparlusten. Jag tycker absolut fortfarande att idén med små käppstumpar på en ram är bra. Dock kunde jag tänka mig att jobba i storlek S eller M, i ställer för XXL. Gör du så i stället, i alla fall till att börja med.
Nu råkade det vara en spegel av storleken 180 x 130 cm som saknade ram. Jag ville kombinera den stora spegeln med ett effektfullt verk som också kunde pryda en stor vägg. Vi hade en rishög med tunna stammar av hassel och björk på gården, och cirkelsågen stod inom räckhåll. Därmed blev det igen ett experiment. Jag sågade till ca 20 cm breda ramdelar i spånskiva, och sedan av bara farten ca 450 kvistbitar i lika längd. Spånskivan målades med svart möbelfärg. Spegeln fick permanent fastsättning på baksidan av ramen med lim och skruv. Efter att familjen sökt sig i sängs drog jag ett lager vit målfärg med roller i ena änden av kvisten, och limmade fast den andra i ramen. Jag trivs med den ojämna tjockleken och lite varierad lutning på bitarna. I sin strama och dramatiskt svartvita färgsättning och det hårda materialintrycket blir spegeln lekfull genom de oregelbundna vita punkterna. Prova med en ljusare bottenfärg än svart om utrymmet som föremålet ska finnas i är litet. Den höga kontrasten blir lätt dominant och orolig om den ska samsas med ett utrymme med många detaljer i. Bitarna kan gott vara något annat än käppar. Här är det liksom bara att tänka utanför ramarna!
