Återvinning,Grönt & skönt,Lisa
Det finns få saker som är lika rysliga som plastblommor. Det största problemet med dem är egentligen inte det faktum att de ser konstgjorda ut – för ärligt talat finns det många som är väldigt övertygande. Det största problemet ligger i deras syfte: att lura omvärlden att de är äkta. Antagligen grundar sig avskyn gentemot plastväxter i vår uppväxt som hortonomdöttrar. Den är så djupt rotad att jag nästan skämdes att berätta för Sara och Nora om mitt experiment. Men sanningen är att det är otroligt uppiggande att leka med det som är fult. Att töja på gränsen för vad man anser är okej eller vackert.
Plastblommorna är inget substitut för de dödliga och det är heller ingenting jag vill åstadkomma med experimentet. Min teori är att plastblomman kan bli salongsduglig, om den bara slutar luras. Genom att måla en urgammal, fyndad plastväxt vit, fick föremålet ett nytt liv som t.ex. skulptur. Den efterapar inte längre det naturliga, utan får ärligt vara någonting helt annat: ett vitt föremål med organisk form. Någon dag kanske plantan hittar sin plats som en del av takbelysningen, som en pompom i barnrummet eller som en huvudbonad för fina damer. Oberoende av om det blev livslång kärlek eller inte så kan jag ärligt säga att en plastplanta aldrig gett mig så här stor glädje förut.