Oasis

Det regnar! Vilket guldläge att landa i kontorsstolen! Med icke-picke-pö-metoden blir fakturering och kursplanering snabbt dö. Vad återstår? Nå naturligtvis, nödvändigheternas nummer 1: ett släkträd av silhuetter!

Om jag för 100 år sedan skulle ha gett mig in på att göra ett släktträd av silhuetter skulle det med min utspridda släkt ha krävt några veckor av intensivt resande. Nu tog jag till Facebook, Messenger, Hotmail och Photoshop, och 8 mm regn hann falla över trädgårdslandet innan jobbet var gjort. Så med alla dessa moderna medel, varför knåpa med något så uråldrigt som silhuetter? Kort och gott, de är i sin enkelhet så genialiska! Det är makalöst hur man på en så avskalad figur kan känna igen en mänskas unika drag. Som bildkonstlärare är jag i jobbet också omgiven av färg och form, detaljer och visuellt överflöd, vilket har lett till att det som finns hemma gärna får prata med små bokstäver. Så forntida eller ej, silhuettfigurerna välkomnades varmt i vårt hushåll.

Det färdiga släktträdet får ni inte se än, eftersom några släktgrenar saknas. Det var liksom för mycket begärt att alla inblandade skulle släppa vad de hade för händer  och skicka bilder på sig nu genast, för att jag tyckte så. Så trädet byggs på vartefter. Men såhär långt har följande hänt: Jag tiggde till mig digitala foton av släktingarna, porträtt tagna i profil med möjligast typiskt ansiktsuttryck. Jag öppnade dem i Photoshop, markerade huvud och axlar så exakt längs konturerna som möjligt, kopierade det markerade och klistrade in i ny bild på transparent bakgrund.

Den nya bildens nyans/mättnad justerades så att jag drog ner ljuset i botten, vilket ledde till att figuren blev svart. Lite uppstädning av konturen med svart penselverktyg och sudd, operationen klar. Om jag skulle ha viljat mysa ner mig i fårfällsfåtöljen med sax och svart papper i stället för Photoshop kunde jag ju gott ha gjort det också, men idag var det den digitala effektiviteten som vann. Bildbehandlingsprogrammet kan naturligtvis också vara ett gratisprogram, så som t.ex. Gimp, men PS har bättre verktyg för just markerandet. Och om man inte vill punga ut miljonerna för Adobe-programmet, vilket inte jag heller vill, kan man alltid klämma in sitt projekt i deras 7 dagar långa kostnadsfria provperiod.

Så. Svarta figurer alltså. Jag petade in dem i ett gemensamt dokument, skrev ut, klippte isär, gav dem rivna akvarellpappersramar (för att det bara är så vackert i sitt fiberspret), skrev namn på och klämde fast på en gammal krittavla. De äldre och bortgångna släktingarna som inte gick att nå via chatten får finnas med som namn längst ner.

Metoden bjuder på möjligheter. Släktträd, jätteporträtt på vardagsrumsväggen eller små märken på vantkorgarna – bjud hem silhuetterna till dig du med!