Nu har ni fått vänta länge nog! Här kommer uppmaningen till att gå lös på det ljuvaste av alla material – leran! Nej, man behöver inte gå en kurs först. Och nej, man behöver inte ha specialugn och utrustning. Ty om man vill, kan man. När det gäller keramik är det bara en fråga om arrangemang. Och lite arrangemang är det helt klart värt, för det här är en syssla som är beroendeframkallande!
Under mina första kärleksår med leran lät jag en keramiker bränna mina mer och mindre lyckade alster. Hon skötte också glaseringen, och tur var väl det, för det är där som nybörjaren kan köra i diket. Glasyr låter smarrigt och enkelt, men det är så infernaliskt mycket kemi som ligger bakom att åtminstone detta skämt till kemist får fortfarande skrapa sig i huvudet (trots flera år av att glasera själv.) Men låt nu inte detta skrämma! Poängen var ju att man inte behöver kunna och göra allt själv om man vill ha egen keramik i hushållet. Man kan sköta det roliga själv, och sen delegera resten. Leta bara upp en keramiker och hör om du får köpa ugnstjänsten, det brukar lösa sig utan större problem.
Det man behöver veta är vad man ska använda för lera, och något om hur man bearbetar den. Om man vill att leran blir vit efter bränningen, liksom merparten av det bruksporslin du antagligen har i köksskåpen, välj en stengodslera. Den bränns i ca 1200 – 1300 grader, dvs köksugnen gå bet på detta.
Om du är nybörjare lönar det sig att skaffa en lera som har lite sand, eller så kallad schamott i sig. Den fina sanden som finns i leran gör att föremålet håller bättre under torkning och bränning, och då blir krokodiltårarna färre om man lagt mycket möda på sina verk. Det blir i allmänhet alltid något som spricker då man påbörjar sin keramikerbana, och önskvärt är förstås att det bara är något föremål (och inte självförtroendet). Här och här hittar du stengodslera som kunde vara något att börja med. När du fått hem härligheten, kolla t.ex. detta för att komma igång. Mer än så säger jag inte om tekniken, för informationen är lätt att hitta om man har en idé.
I vår verkstad handlade det idag om effektkakel. Lera är så rogivande att peta i att också ettochhalvåringen satt koncentrerat och kladdade länge och väl. Det blev inga kakel för hennes del, och för min del enbart en blygsam början på helheten. Men också det kan alltså vara ett delområde att fundera på – ett eget personligt inslag i badrumsrenoveringen. Man kan bra ha ett enkelt vitt köpekakel som täcker väggarna, men med något inslag av egen produktion – det gör helheten intressant.
Om man planerar göra millimeterarbete är det bra att veta att leran krymper då den torkar och bränns, så kolla upp hur mycket om slutresultatet kräver noggrannhet. Om man inte vill ge kakelläggaren huvudvärk kan man satsa på självständiga konstverk i stället, eller på bruksföremål av annat slag. Idéerna föds oftast medan man håller på. Det viktiga här är att man provar på att göra keramik innan man dör, för det finns få så givande vänskaper som den med lera. Och hör sen. Så det så.