I kväll matas bloggen med hälsningar från Konstrundan! Bilderna som följer kan kanske ge något användbart för den som söker inspiration till eget skapande, men texten är något annat på spåren. Mening i skapande verksamhet nuddar det vi brukar dela med oss av här på oasis, så följ gärna med i söndagstankarna kring detta en sväng.
Många kreativa mänskor skapar i sin avskilda lilla bubbla. I synnerhet konstnärer kan ha snurrat på och dykt djupt i sina tankegångar och visioner så länge att de blivit svårbegripliga. Den klassiska frasen om att alla tolkar konst på sitt sätt gäller ju i allmänhet, men klyftan mellan konstnärens ambitioner och en åskådares förståelse för den kan ändå vara nästan avgrundslik. Vad spelar det då för roll?
Som bildkonstlärare stöter jag ibland på uppfattningen om att konstnärer är något av samhällets parasiter. Småbittert fräses det om att de ska få leva ut sina terapibehov genom att klidda och kludda, men samhället ska stå för uppehället genom skattemedel som betalas ut som kulturbidrag. Och i vissa stunder kan faktiskt också jag tänka tanken, om jag är tillräckligt frustrerad efter t.ex. ett galleribesök. Men lyckligtvis kan också den tanken leda till andra tankar.
Nu i helgen har jag besökt ett antal öppna åländska ateljéer, då Konstrundan gått av stapeln.Jag har släpat med mig mitt blöjbarn till ett drygt tiotal konstnärer och hantverkare. Barnet har lärt sig tycka om (och därefter snabbt att lokalisera) salta pinnar där de serverats på ett antal adresser. Vissa av värdarna har mött sina gäster ganska fåordigt, antagligen för att låta besökaren avgöra hur djupt hen vill intressera sig för alstren. Andra har direkt gått in på den konstnärliga processens innersta utmaningar.
Vare sig det varit förståeligt eller inte har det väckt tankar om vad vi riktigt sysslar med här i jordelivet sådär i större utsträckning. Jag medger ju att jag ibland kan uppleva t.ex. en viss typ av hantverk som bortkastad kvinnomöda. Samtidigt förstår jag att jag knappast är i position att avgöra det. Vilka mänskliga verksamheter är egentligen betydelsefulla och viktiga? Och på vilken mätare? Vad gör en mänska som gör viktiga saker? Vad resulterar det i? Ofta är det det jag minst förstår mig på som väcker just dessa frågor. Det jag förstår mig bäst på bekräftar ofta sådant som jag redan kände, tänkte och tyckte.
Om de största frågorna kring den mänskliga tillvaron sysselsätter mina tankar då dagen avrundas har ju konsten gjort sitt. Vare sig det var konst eller inte som jag stötte på.
Bilder: Ylva Gestranius flyktingar av drivved och returmaterial, Ulla Haarmas havsdoftande akvarell, Peter Winqvists höstörsinstallation i hans trädgård i Eckerö, Erica Törnroths (EgeT hantverk) fiskskinnssmycken, Anna Karlssons (OKTOBER) läderknäppen.
