Jag önskar att vi var familjen som alltid hade bjudningar, eller minst en gång i veckan. Du ser det framför dig: vackra människor i långt hår, samlade kring evighetslånga bruncher i ett varmt, stämningsfullt sken. Croissanter och färska örter. Vita härliga leenden, glada och städade barn och skäggiga män i ylletröjor. Du vet de där bjudningarna där du aldrig är med, men du vet att de ordnas.
Ungefär så tänkte jag. Ett stort bord (som rymmer alla våra kompisar) skulle jag snickra. Bjudningar blir det bara man har plats, och snickrar man ett bord så gör man det tillräckligt stort på en gång, eller hur? Och bordet blev stort och fint, och jag var oerhört glad över det. Men bjudningarna, de bestod förstås oftast av vardagsbolognese för fyra, och några utspridda kalas. I ett stort hus skulle det ju inte spela någon större roll, men i vårt kompakta hem behöver utrymmet utnyttjas optimalt. Varje sparad kvadratmeter är hemåt och därför fick det bli en B-plan för bordet.
På nätloppisen hittade jag ett näpet runt bord som fick bli vår nya matplats, och den stora bordsskivan fick flytta till sovrummet. Jag har länge tänkt på en sänggavel, men inte kommit mig för att göra så det blev egentligen winwin. Skivan står självständigt på tre ben, som sitter fast med två skruvar var. I skivan kunde man också skruva fast läslampor, men jag vill gärna behålla möjligheten att använda skivan som bord igen någon dag, och därför nöjer vi oss med klämlampor.
Flera vänner skämtar om att vårt hem aldrig ser likadant ut som det gjorde på förra besöket. De har säkert rätt. Det kan alltså hända att jag lider av någonslags störning, men nog är omväxling fantastiskt, visst?
