Ingen annan i familjen skulle ha bemödat sig. Varför öda tid på något som fungerar och fyller sitt syfte? Mannen, barnet och katterna var beredda att älska säckstolen precis som den var, men inte jag. Påsen fyllde ju sin funktion, men både färg och yta fick mina nackhår att resa sig. Lagervarorna fick igen lösa läget.
Min plan var ursprungligen att skaffa en säckstol att läsa sagor på och amma i. Den skulle gärna också få ta en form som kunde fungera mångsidigt i fantasilekar och i små utforskande bebishänder. Den fick inte ge efter för mycket, utan se till att den som hoppade från soffan ner i säcken skulle landa mjukt och säkert. Med dessa förväntningar blev ju de färdiga kandidaterna få, så jag köpte två halvfulla slitna stackare för en femma var på loppis och kombinerade fyllningarna ur dem. Resten av kriterierna fylldes med hjälp av ett överdrag. Färgskalan blev typisk för mig, helt enkelt för att jag utgick från vad jag redan hade i tygförrådet. Formen överraskar knappast heller den som känner mig, men jag ville ändå att figuren i ändan av säcken kunde vara tolkningsbar för att kunna agera såväl sympatiskt som monsteraktigt beroende på leken. Överdraget fick en dragkjed i sidan för att kunna slängas i tvätten mellan varven.
Hittills har säckstolen bara visat sina sympatiska sidor. Mammans nackhår har lagt sig, och på det mjuka tyget lär vi alla kunna trivas också på sikt. För utformningen ger jag inga andra praktiska tips än ”Improvisera friskt!” Ingen förhandsplan fanns, utan formen växte fram vartefter. För den som gillar ”det blir vad det blir”-typen av arbete är en säckstol med sin föränderliga skepnad ganska förlåtande fast man inte millimeterplanerar i förväg.