För en tid sedan kom jag över en rejäl mängd kinesiska pormaskpetare. Över VAD? frågar du. Nå, i Kina putsar man ansiktet med stil. Där använder tonåringarna silkeskokonger i stället för vaddlappar då orenheterna ska ut. Silkesindustrin är stor, men bitvis också ful. Silkesproduktion sker på två sätt, antingen storindustriellt så att silkeslarverna kokas levande i kokongerna innan de töms, eller så att de får ta sig ur sin sovkammare av egen kraft innan kokongerna samlas för vidareförädling. Med andra ord och innan jag ger mig in på att inspirera mera : om du som jag fallit för kokongerna som material, ta först reda på hur de producerats innan du köper dig fram.
Orsaken till att jag hamstrade var att jag för flera år sedan såg en taklampa gjord av kokonger som jag förälskade mig i. Det fanns bara ett aber – den kostade en halv månadslön. Förälskelsen fick mogna någonstans i hjärtats skrymslen, tills jag sedan snubblade över kokongpåsen. Eftersom taklampan sannolikt sväljer många fler kokonger än vad jag har på lager, och det inte finns ett akut taklampsbehov just nu, fick det bli två mindre projekt såhär i mörkaste vintern. Det första var enkelt – en stor glasburk, en ledslinga, kokonger. Blöjbarn till assistent, 5 minuter tid, juleljuset klart. Allt bara varvat i en burk, helt enkelt.
Kapitel två i min kokongkarriär krävde några nattliga avsnitt av tv-serier vars innehåll nog gick mig förbi. Jag hittade i ett av våra uthus en gammal bordslampa som sett sina bästa dagar. Tyget veck från skärmen, sprayfärg på skärmstommen och de vita plastresterna loss från armaturklunsen. Så långt var det enkelt. Men efter att ha trätt några hundra kokonger på kopparfärgade ståltrådsbitar var det ju bara att surra fast ändorna i skärmramen. Så egentligen var det med andra ord enkelt hela vägen, men lite tålamodskrävande. Nu har i alla fall blöjbarnet en sänglampa vid sin varmluftsballong till bädd som passar in i samma fantasivänliga anda. Taklampsdrömmen får bo kvar i hjärteskrymslena ett tag till.