Oasis

Det är sent. Sängen känns som en obeskrivligt fantastisk plats. Förra natten innehöll några timmar vaka med oroligt barn. Den här natten har innehållit halvlyckad förlossningsassistens. Att få ut ett dött lamm ur en sjuk tacka krävde mycket möda, men belöningen blev ett stort levande bagglamm som väntade på sin tur att få se världen. Nu ligger han där, intill sin skruttiga men påtagligt nöjda mamma och kreationen är fulländad. Varför i hela friden skulle jag nu, efter dessa nattliga påfrestningar, välja att sätta mig vid skärmen och blogga om en käpphäst? Det ter sig helt bisarrt, men samtidigt finns där någonstans ett halvluddigt argument som försvarar saken. Detta med att skapa ting av ren lust är nämligen en märklig företeelse. Fast världen är färdig, och produktionen av mer materiellt innehåll sällan kan försvaras med ekologiska eller ekonomiska argument, skapar vi ändå. Fast vi i vår världsdel i regel kan köpa det vi önskar, vill vi ändå lägga vår prägel på det. Vi vill lämna spår. Och faktiskt, bland de gåvor som jag fått värderar jag högst det som någon verkligen lagt tid och möda på. Mänskligt uttryck berör. I Andrei Tarkovskijs film Offret menar en av karaktärerna att en gåva inte är en gåva om det inte inneburit en uppoffring. Jag gillar meningen, och tänker att tid och möda är uppoffring.

Med käpphästen blev dock offergåvan i tid mätt inte stor. Denna leksak konstrueras snabbt och lätt, men kan tjäna i barnets lekar i många år. Ett barnkalas skulle gå av stapeln på en hästgård här på ön på lördag kl. 16. Lite efter 12 satte jag igång verkstaden för att jag kände att de köpta gåvoalternativen saknade personlighet. Eftersom grabben redan hade ett överutbud av riktiga hästar kändes det naturligt att tänka lite snett med käpphästen. Därav sjöhäst. Tyg och tråd, vadd, en bit av en gardinstång, lite textilfärg och 2 timmar tid, that´s all. Bilderna får förmedla resten, ty nu söker även den sista vakna här i huset säng och sömn. Lycka till med de personliga prisangerna!