I vår gårds uthus har många saker slumrat på samma dunkla plats minst ett halvt sekel. Jag gissar att barngungstolen som jag nu grävt fram också sovit törnrosasömn i evigheter, eftersom det är 50 år sen det fanns barn här i huset senast. Fast det skulle kännas schysst att låta den göra comeback precis som den är, är den i sina mörka toner ett lite trist inslag i vårt ganska mörka hem. När vår förstfödda nu förstår sig på kiikkaa ska vi ge den plats i barnrummet, men först efter ett litet ansiktslyft.
Efter en ljus grundmålning av sittdelen kunde jag inte låta bli att fundera på hur jag kunde göra den lekfull utan att behöva dra in grälla färger i projektet. Gungstolen fick gärna låta bli att skapa oro i barnrummet, men ändå vara uppseendeväckande på ett stillsamt sätt. Det blev än ett experiment. Ett vitt luddigt tyg, vadd och garn fanns i lagret. Eftersom jag också har generösa lager av ull och upplever filt som ett hållbart, stadigt och lätt tillverkat material, fick det bli en tovad bottenmatta att bygga på. En långfilm (med ena ögat) och ett färjpass gick åt till att tillverka luddmunkarna som sitter fastsydda i underlaget. Min Malou tyckte eventuellt att det var lite synd att de fästes i stolsmattan, för de var väldigt användbara i ett flertal lekar. Men det var helt tydligt roligt att gunga med dem under rumpan också, så trots lite obekvämt utseende har munkmattan visat sig vara ett riktigt bra sittunderlag i gungstolen. Samma princip kunde passa på en pall som kläs om, en lekmatta eller fast en soffdyna. Lite pilleri är det ju i jämförelse med alla enklare versioner, men enklare är inte alltid roligare.
Nu återstår bara att komma till skott med målningen av stolen. Det finns så orimligt många fina färger här i världen…