En fantastisk sak med att ha barn är att man får en ny chans att bli entusiastisk över bl.a. högtider, kalas och snö (som de senaste 15 åren har känts kraftigt överskattad). Snön gör visserligen vinterlandskapet, men för sommarälskaren är den ju främst bara kall, hal och (särskilt här i tätorten) asig. Men har man vunnit det bekanta född-i-Finland-lotteriet, så är det väl bara att ta skeden i vacker hand och göra det bästa av den oändligt långa vintern.
Pojkarna och pappan fixade gubben. Instruktionerna är hemliga.
Med detta sagt: det här är vintern då jag lär mig skida. Både nedför och i spår. Rakt fram. Ni vet, plant. Jag ska dessutom lära mig vad det heter. Samtidigt som jag är entusiastisk över mina egna löften så är jag också tacksam över nyheten att snön smälter bort snart, och jag kan spara mina goda intentioner till nästa omgång.
Medan vi väntar på den riktiga skidsäsongen gör vi snöskulpturer på backen. På farsdagen blev det snögubbar, igelkottar och en medusa uppåt väggen. Förgängligt, men ack så roligt.
