Trots att jag för tillfället utövar ett annat yrke, lyser min klasslärarbakgrund igenom i vissa situationer. Jag tycker nämligen om organiserat program, och ju barnsligare desto bättre. Fri samvaro på sociala tillställningar är ett nödvändigt ont som jag motvilligt bjuder på, bara för att folk annars hotar med att inte dyka upp.
När sonen häromdagen fyllde fyra år, planerade jag ett programnummer som skulle engagera både barn och vuxna och samtidigt kännas relevant för födelsedagsbarnet och hans obotliga intresse för bilar. Det skulle bli en bilmålningsverkstad, där gästerna (både barn och vuxna) skulle dekorera småbilar med nagellack. För småbilar har vi nämligen gott om, och pojken hade ingenting emot att få en del av dem målade. Nagellack är vi däremot inga storkonsumenter av, så jag fick ropa ut efter överlopps nagellack i den lokala fb-gruppen, och snabbt fick jag ihop till alla regnbågens färger.
Trots att vi har mycket småbilar, hade ett alternativ varit att skaffa nya bilar enkom för verkstaden, och då hade gästerna fått ta dem med sig som kalassouvenirer. Men eftersom bilarna den här gången var pojkarnas egna skulle det ha varit mycket begärt att ge bort dem.
Men varför planera ett program där barnen behöver hjälp av vuxna? Det fanns en baktanke. Barn är ju snabba på att öppna upp och börja leka med halvbekanta, medan vuxna alltid behöver lite tid för att värma upp. Tanken med aktiviteten var därför också att verkstaden skulle fungera som en naturlig plats för småprat. Och min teori är också att småbilar är mer givande att måla än papper, inte minst för vuxna.
Men när huset väl var fullt av gäster och barnen var upptagna med sina lekar, kändes det planerade programmet överflödigt. Så vi sparade målandet till en solig söndag med familjen, och det gick minst lika bra.
